Alla som har samma efternamn är inte släkt. Jag vill bara påpeka det, eftersom jag har kommit att läsa Susanne Sjöstedts socialdemokratiska ledare i Tidningen Ångermanland - "hemmavid" så att säga. Jag hinner sällan läsa Tidningen Ångermanland numera, så jag har svårt att avgöra ifall det är första gången hon kör i diket eller om hon ofta hamnar vid sidan av.
Vid sidan av, som man säger. Som när hon jämför okvoterad föräldraförsäkring med barnaga. Som när hon säger att politiker förväntas (!!!) bestämma över enskilda och familjer, mest hela tiden. Som när hon säger att politiker bör syssla med att fatta andra beslut åt familjer än de själva valt. Eller som när hon säger att politikernas ansvar är mer framåtsyftande än att göra det folket uttryckligen sagt att de vill.
Susanne Sjöstedt säger sig villig att jobba de kommande fyrtio åren med att få ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen - trots att den organisation hon själv syftar till (Piff eller Puff eller nåt) i samma artikel påstår att det löser sig självt på 29 år. Man kan bara inte vänta. Eller man är skjutglada att använda socialistiska tvångsmetoder.
Men tvångsmetoder hit och kvotering dit. Hur slår politikernas reformer ut i verkligheten egentligen? Gör de verkligen någon skillnad? Nej. Inte mycket. Knappt en krusning i statistiken ens. De senaste 30 åren har utvecklingen gått käpprakt uppåt. Män tar mer ansvar för föräldraskapet - oavsett politiska beslut.
Tråkigt naturligtvis. Tråkigt för politiker som dräglar på kudden när de drömmer att deras reformer har stor påverkanskraft. Att de är stora härförare istället för hyfsade löjtnanter. Folket gör som de vill och om de gör rätt är det MIN förtjänst, kanske de tänker. Men folket vill, som Susanne Sjöstedt skriver, bli mer jämställda. De vill bli det utan tvång. De vill bestämma själv. Det står i den andra undersökningen. Den som Susanne inte berättar om.
Valfrihet kan aldrig genomföras med tvång. Inte ens om man skriver så i tidningen. Valfrihet är ett alternativ som är värt att överväga. Smaka på karamellen. Den är god.
Under tiden som jag läser Susanne Sjöstedts artikel smyger en lösning på ett annat politiskt problem på mig. Tågkaoset i Stockholm. Det kallas så - varje vinter - som är en vinter. Utan tågväxlar så kommer alla tåg att komma fram i tid. Men inte dit man vill. (Det där sista var lösningen, alltså. Inte min, men kanske Susannes).
