När jag och Jessica Nyberg startade FFFF - en nätrotsrörelse för att förnya Kristdemokraterna - bestämde vi tidigt att allt arbete skulle ske öppet. Aldrig bakom lyckta dörrar. Därför har jag också bestämt mig för att hantera den interna kritiken på samma sätt. Därför att kritiken också förtjänar allmänhetens granskning. Här följer ett utdrag ur Kristdemokraternas interna organisationsdebatt.
Ingvar Svensson, riksdagsledamot från Vallentuna, på Kristdemokraternas interna organisationsdebatt 2010-01-31 angående en intervju av honom i partiorganet Kristdemokraten:
Först några ord om FFFF. Vad sa jag i intervjun? Jo, att jag inte ansåg att FFFF tillförde något men jag sa också att det var bra att en debatt skapades. I inlägg från Erik Sjöstedt (som jag inte längre kan se här, märkligt nog) hävdade han att jag inte kunde uttala mig om FFFF eftersom jag inte deltagit på deras seminarier. En intressant kommentar. Jag har däremot med stor noggranhet läst boken (men inte sett filmen). Vad gäller denna bok kan jag säga följande. Min äldste son har bidragit med en artikel och pga jäv där uttalar jag mig inte om den. Marcus Birro för ett intressant resonemang som har få politiska implikationer. PJ Anders Linder har skrivit ett fullständigt meningslöst opus. Inlägget från Roland Poirier Martinsson väckte mitt intresse inte minst genom sina motstridiga uppfattningar om konservatismen. Den kan ju inte både stå för dygder och gemenskaper och samtidigt sakna åsiktsinnehåll. På riksdagsgruppens kick-off i höstas var han där och vad han konstaterade var att han hade samma grundläggande syn på konservatismen som jag har, nämligen att det är ett förhållningssätt, inte en ideologi.
Visst, jag vet att somliga hävdar att det är en användbar ideologi och att den skulle kunna komplettera och förstärka kristdemokratin. Jag delar inte denna uppfattning. Konservatismen är i grunden en reaktion på liberalismen och upplysningen. Den är re-aktiv. För mig är kristdemokratin pro-aktiv. När jag söker en hållbar ideologisk uppfattning (det handlar om den grundläggande människosynen och dess implikationer på samhällsarbetet) så ställer jag frågan om den ger något svar på frågorna om människans värde, hennes förutsättningar, hennes behov och hennes uppgifter. Jag ser inte att konservatismen ger några tillfredsställande svar på dem.
Dess människosyn är pessimistisk; det var också bl a därför den tidiga konservatismen var centralistisk. Människan skulle hållas i schack. Samhället ses som en organism. Sedan har idéerna moderniserats och anpassats och flera av liberalismens idéer har assimilerats. Vad i konservatismen skulle förnya oss kristdemokrater? Visa mig denna substans!
Ibland har jag uttryckt att kristdemokratin närmast står för värderadikalitet. Det missuppfattas lätt av en del. Jag vill inte konservera värden, jag vill att värdena ska vara pro-aktiva. Därför utgår jag ifrån grundbetydelsen på ordet radikal - att gå till roten med något, i betydelsen grundlig, djupgående, djupt ingripande. Uppbyggande från grunden utifrån ett värdeorienterat synsätt. Inte konservering.
Kristdemokratin bygger på den kristna idétraditionen med dess inslag från aristoteliskt och thomistiskt tänkande - denna tradition går mycket längre tillbaka i tiden än den re-aktiva konservatismen. Och denna idétradition räcker väl och behöver inga komplement.
Dessutom vi behöver inga nya etiketter - kristdemokrati räcker till!
