Den 13 mars 2010:
Folkmordet 1915 - skriver riksdagen historia eller är historien redan skriven?
Riksdagen erkände i förrgår folkmordet 1915 mot armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker. Debatten står huvudsakligen mellan tre läger. De som vill erkänna folkmordet 1915. De som av respekt för Turkiet vill tysta frågan, i huvudsak Moderaterna. Och de som av respekt för Moderaterna vill vänta till ett annat tillfälle för att rösta i Riksdagen. Mitt eget parti, Kristdemokraterna, hör till den senare gruppen. Det beklagar jag.
Under riksdagens debatt, som jag följde från åhörarläktaren, vågade ingen yppa att folkmordet 1915 inte skulle ha ägt rum så som det beskrivits. Detta är istället skamlösa påståenden som dykt upp på sociala medier såsom Facebook och Twitter. Kanske för att försvara det huvudlösa i att en stor mängd riksdagsledamöter som personligen stödjer det beslut som togs - ändå styrda av partipiskornas läder och vinanden, röstade mot sina egna övertygelser.
Hur var det egentligen? Vad hände egentligen 1915. Är det riksdagen som skriver historia eller är historien redan skriven?
"Armenierna och grekerna, bliva nu systematiskt utrotade, dödade eller jagade från sina hem för att spridas i mindre grupper till långt avlägsna turkiska trakter, där det gives dem att välja mellan att övergå till Islam eller dö för svärd eller av svält". Orden är över 90 år gamla och lånade av Alma Johansson.
Alma Johansson, född 1880, död 1974, var en svensk missionär som arbetade i dagens östra Turkiet som då administrerades av Osmanska riket. Alma Johansson blev vittne till många grymheter. Sina upplevelser berättade hon om i skriften Ett folk i landsflykt.
För dig som har läsöga rekommenderar jag nedanstående utdrag ur boken:
"På våren började vi höras talas om deportationerna från olika platser, men vi viste ej vad det egentligen betydde...I början av juni kommo 20 000 man från Konstantinopel-armén till Much och vägarna till byarna spärrades. En del av den manliga befolkningen var klok nog att i små grupper fly över Sassunbergen till Ryssland, ty vid föregående massakrer hade det huvudsakligen varit männen man sökte.
Sent en lördagsafton började en häftig beskjutning. Det var den sista gruppen av armenier som sökte fly men blivit upptäkta.
På Söndagseftermiddagen blevo de ledande armenierna uppkallade till guvunören och meddelades dem, att de om tre dagar skulle skickas därifrån. De fingo taga sin familj med sig, om de ville, men allt vad de ägde, löst och fast, hörde regeringen till. Armenierna förstodo att detta betydde döden, och kommo de överens om att ej lämna sina hus, utan dö tillsammans med de sina. Nästa morgon kl 5 hördes först ett par skott, och så började kanonerna att dundra. Nu blev det ett öronbedövande skjutande. Det var ej bara soldater som voro beväpnade, utan alla turkar, även halvvuxna pojkar. I tre dagar och nätter fortsatte de skjutandet oavbrutet. Ett litet skydd för oss var att våra hus lågo i den turkiska husraden.
Från våra fönster kunde vi se det mesta av vad som försiggicks. Armenierna gingo ej ut, de förhöllo sig alldeles stilla, och det var först när soldaterna trängde in i de sönderskjutna husen, som de sökte att värja sig så länge som möjligt. Många kvinnor togo in gift för att ej levande falla i turkarnas händer. Följande dag sågo vi soldaterna föra grupper av kvinnor och barn genom staden, blodiga, sårade. Medan de gingo sköto andra soldater på dem, för att skrämma dem antar jag, ty jag såg hur soldaterna skrattade åt dem. När så den ena efter den andra föll ned sårad, var en soldat genast färdig att slå till med med bösskolven. Aldrig kan jag glömma den den synen. Och inget kunde man göra för dem! För deras skull som tagit tillflykt i vårat hem, vågade vi ej draga uppmärksamhet till oss.
På natten började turkarna bränna här och där, några hus nära barnhemmet voro redan antända. Hett var det att ha fönstren stängda, men öppnade man dem så blev det outhärdigt med lukten av brinnande lik. Att ingen av oss blev skjuten inne i huset var ett under. Vårat hus hade flera små fönstergluggar under taket, genom vilka grannarna från deras tak kunde se in till oss, och hur många gånger hände det ej, när jag gick förbi ett sådant fönster, att ett skott just avlossades mot mig. Men aldrig fick det träffa.
På fjärde dagen kom åter kommendanten med en stor skara soldater och slog in på porten till barnhemmet. Jag skyndade dit. Han läste upp en skrivelse från regeringen, att alla som funno i barnhemmet, lärarinnor, lärare och pastorn inberäknade, måste utlämnas. Alla armenier skulle skickas till Mesopotanien.
Efter ett par dagar fingo vi besök av vår bagare. Han var bland dem som de sista veckorna måste arbeta för regeringen. Nu fingo vi höra de senaste underrättelserna, som kommo stötvis mellan mannens snyftningar. Han hade sett våran pastor, läraren Markar och våran apotekare Ruben ledas ut bundna tillsammans för att skjutas. Ett par dagar efteråt talade en turk om för oss, att deras lik ännu lågo kvar.
Bagaren berättade vidare att bagarna och mjölnarna, som ej fått besöka sina hem de sista veckorna, hade fått tillåtelse att gå och se efter om deras familjer befunno sig bland de tagna kvinnorna och barnen. Om de så var, skulle dessa frigivas. Flera av dessa män fingo nu veta att deras familjer voro döda, men med den givna tillåtelsen ville de söka rädda så många som möjligt. Bland kvinnorna funno ju flera vilkas män voro dödade, och nu gjorde bagarna och mjölnarna anspråk på dessa kvinnor som "min hustru, mor, syster" o s v. På så sätt fingo dessa med ens mycket stora familjer. De övriga, några 100-tals människor, blevo dels "levande begravda" i stora gropar utanför staden, dels införda i ett hus och innenbrända. Bland dessa alla våra. Jag tyckte jag orka ej höra mera."
Andra bloggar om: Folkmordet 1915, Seyfo, Intressant.se, Twingly.se
|
