Jag säger "Nixpix" till centerns lagstiftade valfrihet. Även om tanken sannolikt var god. Men någonstans på vägen mellan 70-talet och nu har Centerpartiet tappat synen på lokalsamhället. Tråkigt. Men jag har inte glömt. KD har intet glömt.

Centerpartiet vill lagstadga någon slags kommunal skyldighet att införa valfrihet inom hemtjänsten för äldre. Jag kan så väl förstå den goda intentionen från Centerpartiet. För visst borde väl alla äldre få välja hemtjänstutövare fritt från ett spektrum av entreprenörer.

Ändå vill inte jag lagstadga att det ska vara likadant i hela landet. Helt enkelt på grund av det kommunala självbestämmandet och subsidiaritetsprincipen, som jag tycker är en otumbara element ur den kristdemokratiska idéfloran.

I mitt drömsamhälle får folket får vänja sig vid att det blir allt viktigare vilka kommunpolitiker man väljer. Minst lika viktigt som vilken statsminister man har. Att kommunpolitikerna har sitt ansvar för den nära servicen och riksdagspolitikerna sitt ansvar och att deras vägar inte ska korsas i onödan.

Vad det gäller välfärdstjänsternas utformning och finansiering råder en avgrundsdjup ideologisk skillnad mellan höger och vänster. Och det bör få vara så - oavsett färg på regeringen.

Alla som har samma efternamn är inte släkt. Jag vill bara påpeka det, eftersom jag har kommit att läsa Susanne Sjöstedts socialdemokratiska ledare i Tidningen Ångermanland - "hemmavid" så att säga. Jag hinner sällan läsa Tidningen Ångermanland numera, så jag har svårt att avgöra ifall det är första gången hon kör i diket eller om hon ofta hamnar vid sidan av.

Vid sidan av, som man säger. Som när hon jämför okvoterad föräldraförsäkring med barnaga. Som när hon säger att politiker förväntas (!!!) bestämma över enskilda och familjer, mest hela tiden. Som när hon säger att politiker bör syssla med att fatta andra beslut åt familjer än de själva valt. Eller som när hon säger att politikernas ansvar är mer framåtsyftande än att göra det folket uttryckligen sagt att de vill.

Susanne Sjöstedt säger sig villig att jobba de kommande fyrtio åren med att få ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen - trots att den organisation hon själv syftar till (Piff eller Puff eller nåt) i samma artikel påstår att det löser sig självt på 29 år. Man kan bara inte vänta. Eller man är skjutglada att använda socialistiska tvångsmetoder.

Men tvångsmetoder hit och kvotering dit. Hur slår politikernas reformer ut i verkligheten egentligen? Gör de verkligen någon skillnad? Nej. Inte mycket. Knappt en krusning i statistiken ens. De senaste 30 åren har utvecklingen gått käpprakt uppåt. Män tar mer ansvar för föräldraskapet - oavsett politiska beslut.

Tråkigt naturligtvis. Tråkigt för politiker som dräglar på kudden när de drömmer att deras reformer har stor påverkanskraft. Att de är stora härförare istället för hyfsade löjtnanter. Folket gör som de vill och om de gör rätt är det MIN förtjänst, kanske de tänker. Men folket vill, som Susanne Sjöstedt skriver, bli mer jämställda. De vill bli det utan tvång. De vill bestämma själv. Det står i den andra undersökningen. Den som Susanne inte berättar om.

Valfrihet kan aldrig genomföras med tvång. Inte ens om man skriver så i tidningen. Valfrihet är ett alternativ som är värt att överväga. Smaka på karamellen. Den är god.

Medicinmännen i oppositionen viftar med sina skallror i DN idag. I långa stycken ganska meningslös läsning men på en punkt mår man ändå höja på ögonbrynen.

S+v+mp i Stockholms läns landsting hotar idag att avskaffa den fria etableringsrätten i vården. Inte tu tal om att det kostar att bjuda in kommunister till politiskt samarbete. Så här talar ett politiskt alternativ som inte vill regera, menar jag.

Se punkt 6 i oppositionens i övrigt ganska meningslösa drapa:
http://www.dn.se/opinion/debatt/har-ar-vart-alternativ-till-filippa-reinfeldts-vardval-1.1042660

Göran Hägglund (KD) skrev i söndags en debattartikel mot kvotering i allmänhet och kvoterad föräldraförsäkring i synnerhet. Kvoterad föräldraförsäkring innebär att staten ska bestämma vem som ska vara hemma med barnen. Att en politiker ska bestämma istället för föräldrarna själva.

Det kan man tycka 2010. I stort sett hela vänsterpartiet, det som är kvar. Några latteliberaler. Och så Moderaternas partisekreterare Schlingmann, kanske. Men ute bland vanligt folk så tycker man att sånt där får lösa sig vid köksbordet. Att det är bäst utan pekpinnar uppifrån.

Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Frågade sig Göran Hägglund, helt riktigt. Det visade sig vara som att stoppa in handen i ett getingbo.

I Dagens Nyheter publicerar man inte mindre än två svar idag. Från Piff och Puff. En från "Pappor för kvoterad föräldraförsäkring", en förening med drygt tio medlemmar enligt den senaste offentliga statistiken. Och en debattartikel från den vänsterpartistiska europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson - om alls känd så ska det vara för det sämsta valresultatet sedan Lars Ohly slutade kalla sig kommunist.

I båda artiklarna har man glömt bort barnen. Det är typ därför som Kristdemokraterna driver de här frågorna. Därför att varje enskild telning är viktigare än den sammanlagda statistiken. Samhället blir mer och mer jämställt utan tvång. Det har den där pappagruppen med drygt tio medlemmar också förstått - bara det att det inte kan få ta 29 år - dvs att våra barn kommer att vara helt jämställda utan tvång.

Man tror på fullaste allvar att man istället kan tvinga fram jämställdhet. Men det går inte. Inte med lagar och inte med stängsel. All statistik pekar på det. Att jämställdheten ökar oavsett politiska beslut åt det ena eller andra hållet. Vad vi vet säkert är att ju mer man kvoterar föräldraförsäkringen ju kortare tid får barnen med sina föräldrar.

Och då vann ju?? VEM?!! Myrdals eller? Och barnen - förlorar.

PIFF och PUFF:
”Vi är ingen rödgrön elit” (Nej, men ni företräder en tydlig minoritet av folket och istället en nästan helt ny feministisk kampgren där barnen är viktigare slagpåsar än männen).

Eva-Britt Svensson (V)
"Ofrihet för vem Hägglund" (Om du får fem sekunders betänketid kan du svara själv, Eva-Britt).

I sammanhanget helt ointressant statistik:

För genusvetarna är Feministiskt initiativ största parti, med 33,3 procent. Det berättar Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet idag. Jag vet inte vilket riksdagsparti som är minst i samma grupp - men bereder mig på stryk.

Visst, jag vet att somliga hävdar att det är en användbar ideologi och att den skulle kunna komplettera och förstärka kristdemokratin. Jag delar inte denna uppfattning. Konservatismen är i grunden en reaktion på liberalismen och upplysningen. Den är re-aktiv. För mig är kristdemokratin pro-aktiv. När jag söker en hållbar ideologisk uppfattning (det handlar om den grundläggande människosynen och dess implikationer på samhällsarbetet) så ställer jag frågan om den ger något svar på frågorna om människans värde, hennes förutsättningar, hennes behov och hennes uppgifter. Jag ser inte att konservatismen ger några tillfredsställande svar på dem.

Dess människosyn är pessimistisk; det var också bl a därför den tidiga konservatismen var centralistisk. Människan skulle hållas i schack. Samhället ses som en organism. Sedan har idéerna moderniserats och anpassats och flera av liberalismens idéer har assimilerats. Vad i konservatismen skulle förnya oss kristdemokrater? Visa mig denna substans!

Ibland har jag uttryckt att kristdemokratin närmast står för värderadikalitet. Det missuppfattas lätt av en del. Jag vill inte konservera värden, jag vill att värdena ska vara pro-aktiva. Därför utgår jag ifrån grundbetydelsen på ordet radikal - att gå till roten med något, i betydelsen grundlig, djupgående, djupt ingripande. Uppbyggande från grunden utifrån ett värdeorienterat synsätt. Inte konservering.

Kristdemokratin bygger på den kristna idétraditionen med dess inslag från aristoteliskt och thomistiskt tänkande - denna tradition går mycket längre tillbaka i tiden än den re-aktiva konservatismen. Och denna idétradition räcker väl och behöver inga komplement.

Dessutom vi behöver inga nya etiketter - kristdemokrati räcker till!

Vänligen
Ingvar Svensson